Hästen, människan och tiden

Tid. Ju mer tid jag spenderar med min häst och min hund, desto djupare insikt får jag i hur skev min idé om tid är. Och ju mer medveten jag blir om detta, desto mer inser jag hur mycket min uppfattning om tid förändrats sen jag blev med häst.

”Du och din tid igen. Vad menar du med att du inte har den?” frågar min häst mig. Jag har inget bra svar. ”Nu betar vi” fortsätter han, ”och det är allt.” Och den kulturellt betingade stressmänniskan i mig skriker ”MEN VI MÅSTE JU VARA NÅGON ANNAN STANS OCH GÖRA NÅGOT ANNAT VI HAR INTE TID MED DETTA” i en alldeles för gäll och skrikig ton.

Det finns inget ”senare” för min häst. Det finns bara nu. Och ändå envisas jag med att leva i det där ”senare” mest hela tiden. Trots att det inte existerar. ”Så dumt av dig” säger min häst till mig.

Så dumt av mig.

Är inte det enda jag egentligen vill att bara hänga tillsammans? Är inte det det absolut bästa, att möta den där mjuka blicken, känna vinden smeka min kind, känna doften av gräset längs vägkanten? Lyssna på det fridfulla tuggandet? Är det inte en helt fantastisk sak att en häst som varit så stressad att han sällan haft alla hovar i marken samtidigt numera kan – och vill! – bara hänga med mig en stund?

Vad är det jag saknar?

Det är ingen idé att svara på den frågan, för den är överflödig. Jag saknar ingenting. Allt jag behöver göra är att släppa taget och ge upp. Låta min häst visa vägen. Ingen plan. Bara beta. Det låter ju såklart enkelt när jag bara skriver det såhär. Och idén är enkel, men genomförandet är inte alltid det, särskilt inte för en person som under många år övat på att leva i framtiden. Men små segrar är också segrar, och två sekunder i nuet är många fler än noll.

Och ibland behöver vi faktiskt göra andra saker än att beta. Så är det i människovärlden. Men när vi rör oss i tidens rike är det han som är mästare. Och när jag ger upp mitt motstånd mot varandet är det också en rebellisk handling mot den gälla lilla rösten som skriker att det finns något bättre, mer åtråvärt i framtiden. För många gånger har den rösten faktiskt inte rätt.

Så här är en liten hyllning till nuet. Ta ett djupt andetag, känns doften av gräset, vinden mot din kind och låt tiden ta dig med sig istället för det omvända. Känns det ovant kan du alltid lita på att hästarna visar dig vägen.

(Denna krönika finns även publicerad i tidskriften Kentaur)