Att fara fram i en plåtburk.

Eller ja, det är ju en bil. Men också en plåtburk med hjul, som tar en fort, fort fram genom landskapet. Omänskligt fort. Träden är bara gröna skuggor.

Hon skriker. Det är ingen som hör. Bara hon.

Det är torsdag. Februari. Den som klarat sig från depression hittills kan inte längre värja sig.

Torsdagen den 24 februari kom kriget. Inte hela vägen hem till mig. Men obehagligt nära. Skriver till Edvin: så fruktansvärt, det som hänt i Ukraina. Han svarar ”deprimerad så fort man öppnade nyheterna idag”.

Jag har längtat så efter att skriva den här texten. Men nu, när jag satt mig ner med papper och penna, minns jag inte längre hur jag hade tänkt börja. Hur kan jag påbörja en text om det som gör så ont och är så närvarande?

”Hur får vi dem att ändra sig? De där som bestämt sig? Alltså, de som bestämt sig för fel sak?”

Frågan är gammal men alltid aktuell. Jag blev nyligen påmind om den av en nära vän, och för mig inleder den det nya året väl – den känns som en av de mest centrala demokratiska frågorna just nu. För visst verkar det som att alla andra har fel hela tiden? Och dessutom fel i en allt större grad? Till och med så fel att det kan få ödesdigra konsekvenser?

Tid. Ju mer tid jag spenderar med min häst och min hund, desto djupare insikt får jag i hur skev min idé om tid är. Och ju mer medveten jag blir om detta, desto mer inser jag hur mycket min uppfattning om tid förändrats sen jag blev med häst.