Det är torsdag. Det är krig.

Det är torsdag. Februari. Den som klarat sig från depression hittills kan inte längre värja sig.

Torsdagen den 24 februari kom kriget. Inte hela vägen hem till mig. Men obehagligt nära. Skriver till Edvin: så fruktansvärt, det som hänt i Ukraina. Han svarar ”deprimerad så fort man öppnade nyheterna idag”.

Sätter på SVT:s direktrapportering och låter den agera dagens kollega. Det är både ett sätt att distrahera och informera. Men snart går depressionen över i förtvivlan. Snarare än att ha drunknat känns det som att jag drunknar. Nu, hela tiden.

Pandemin hann knappt gå över – om den nu ens gjort det – innan världen gjorde en ny tvärvändning. Räknar sakta upp för mig själv vilka världsomvälvningar jag upplevt under mitt 29-åriga liv: 9/11 är den första jag minns. Arabiska våren. Kriget i Syrien. Hela året 2016, då Trump valdes till USA:s president och Storbritannien röstade för Brexit. Coronapandemin 2020-nu. Jag har säkert glömt någon. Till slut orkar man inte räkna.
Men nu hände det igen. Nu står Europa inför det som personerna på TV:n gång på gång kallar det allvarligaste hotet mot den europeiska säkerhetsordningen sedan Andra Världskriget. En underlig formulering, kan man tycka. Jag förstår ju vad de menar. Men det de säger, säger egentligen ingenting alls? Det säger bara att det är det allvarligaste som hänt sedan 1945 och ingenting om allvarlighetsgraden. Är det lika illa som Andra Världskriget? Är det det de vill säga när de säger så? Är det att likställa med Tysklands invasion av Polen 1939? Eller är det bara ”det allvarligaste” som i att det inte hänt något annat allvarligt på drygt 70 år? Fast det har det ju. Det vet jag med. Jag är bara fundersam över ordvalet. Kanske borde jag inte vara det. Kanske är det ett helt rimligt ordval. För egentligen är det ingen som vet hur allvarligt det är. Sånt vet man bara i efterhand.

Många ord är hårdare än jag upplever att jag hört en svensk politiker någonsin uttrycka sig. ”Fördömelse av starkaste graden”. Inte vanligt att använda den starkaste graden i den svenska politiska retoriken. Vad nu den starkaste graden är. Är fördömelse olika saker i olika sfärer, så ett politiskt fördömande är inte samma som ett diplomatiskt, eller militärt? Hur fördömer man av starkaste graden? Bara genom att säga det? Eller behöver det sammankopplas med en handling?

Tänker att kanske har pandemin gjort oss så trötta att vi inte längre orkar försöka nyansera, vara neutrala eller ”neutrala” eller vad vi nu är. Vi fördömer av starkaste graden. Kanske är det bara helt enkelt så att det här är en situation det inte går att vara varken nyanserad, neutral eller ”neutral”. Det verkar inte finnas någon annan än Putin själv som kan hitta ens en gnutta motivering till att det här var ett nödvändigt sätt att agera.

Nödvändigt… kan vi ens prata om nödvändighet när vi pratar om krig? Självklart, säger den som tycker att krig är ett nödvändigt ont. Men vad innebär det? Många verkar tycka att det handlar om självförsvar eller förmågan till självförsvar. Det verkar vara motiveringen till oerhört mycket våld. För Ukraina är det nödvändigt att försvara sig. Men var det på något sätt nödvändigt för Putin att starta krig? Han verkar ha fått idén att det han gör är att skydda människor från påhittade hot, alltså någon förvrängd idé om självförsvar. Utifrån ser det dock väldigt annorlunda ut. ”Unprovoked and unmotivated” säger Jens Stoltenberg, som för tillfället är den som håller mig sällskap genom skärmen. Men numera är sanning alltid relativt, och om Putin säger att Ukraina behöver avnazifieras så är det sant – inte för att det faktiskt är sant utan för att Putin säger det. Eller så spelar det ingen roll om det är sant eller inte. Det enda som spelar roll är att den med mest makt utövar den.

Peace on our continent has been shattered. Freden har krossats. Slagits i spillror. Visst var det fredligare förut, men hade vi fred? Vad är ens fred?  Är det en annekterad Krimhalvö? Är det fredsbevarande styrkor i Kosovo? Det är något motsägelsefullt med militärt fredsbevarande. Och det gör det en aning förvirrande när Stoltenberg säger att det som sker idag är en ”deliberate cold blooded and long planned invasion”. Är det fredligt att planera krig? Dessutom under lång tid? Eller så är det inte förvirrande. Kanske är det bara jag som är så obekväm med krigsretorik och så van vid fred att jag blir förvirrad av hela situationen.

SVT gör en stor grej av desinformation. De vill väldigt gärna berätta för befolkningen att vi inte ska bli lurade men att vi med största sannolikhet kommer att bli det ändå. Det är kanske en av de läskigaste sakerna, efter det faktum att folk dör: under lång tid har det blivit allt enklare att sprida desinformation. Det har samtidigt blivit enklare att få tag i information generellt, missvisande eller inte. Folk har naturligtvis sysslat med desinformation och propaganda hur länge som helst. Men innan internet kom fanns liksom inte internet. Och på internet, framför allt i sociala medier, sprids saker så orimligt fort. Och det som sprids behöver alls inte vara det som faktiskt stämmer, utan i stället det som främjas av en algoritm. Den funderar bara, i den mån en algoritm kan fundera, på hur många som sett, hur likt det är andra saker du sett och hur mycket folk verkar interagera med det de ser. Varje persons flöde är individualiserat, alla läser aldrig samma saker längre. Ett alldeles eget mediaflöde, skräddarsytt efter just dig. Inte efter sanningen. Och det verkar nästintill omöjligt att kontrollera det här utan att inskränka människors fri- och rättigheter. Och det som är så läskigt är att det förenklar för Putin att göra just det han valt att göra idag. När ingen vet vad som är sant blir allting i någon mån sant, det som blir viralt är det som är centralt, och det skapar en splittring där Putin kör in sin kofot.

Tydligen är det svårare för sportvärlden att vara lika tydliga och hårda som den politiska. TV:n säger det. Splittringen är mycket större där. Ska vi åka till den där tävlingen i Ryssland? Ska vi inte? Ska vi ställa in det där evenemanget? Vem straffas av att fotbollsevent ställs in? Det blir upp till individen, den enskilde idrottaren, att avgöra. Sport är inte politik, hävdas det. Jag vet inte jag. Är inte allt politik?

Visade sig att sportvärlden till slut bestämde sig för det.

Läser texter om Putins mentala hälsa. Känner spontant att det är obehagligt att prata om någons mentala hälsa som man inte känner eller ens har träffat. Känner också spontant att Putins beteende är alltmer likt Kim Jong-Uns och undrar om de kan ha samma diagnos i så fall? Den samtidigt galne och livsfarlige diktatorn som målar upp sin alldeles egen bild av verkligheten och använder den för att skada, döda, helst förinta. Att omvärlden – och även den egna befolkningen – verkar ha radikalt motsatt idé om verkligheten tycks inte bekomma den som lider av maktfullkomlighet.

Frågar mig: är det verkligen mental hälsa vi pratar om? Räknas maktgalenskap som psykisk sjukdom? Är det ett mentalt ohälsotillstånd att vara diktator? Kanske inte i teorin, men i praktiken? Vems är i så fall ansvaret för att den sjuke får rätt behandling? Vem avgör var gränsen går mellan psykos och invasion? Ja, jag pratar om invasion av ett annat land. Inte om invasion av den enskildes sfär. Är en psykos en psykos även när Putin har den? Eller är det något annat?

Vill inte tro att det är sant. Psykos eller inte. En invasion är en invasion. Döda människor är döda människor. Ett krig är ett krig.

A grave moment for security in Europe, säger Stoltenberg. Vad ska hända nu?