Är du snäll eller bara dum?

Jag har längtat så efter att skriva den här texten. Men nu, när jag satt mig ner med papper och penna, minns jag inte längre hur jag hade tänkt börja. Hur kan jag påbörja en text om det som gör så ont och är så närvarande?

Uppenbarligen med ”jag”. Vilket är ironiskt. För inte fan är det jag som varit central i all den här smärtan. Det är inte jag som varit prio.

Men kanske är det dags nu.

Kanske var det dags redan för längesen.

***

Jag är väldigt snäll. Det berättar folk för mig hela tiden. ”Du är så snäll, Astrid” säger de till mig och ibland vill jag bara skrika dem i ansiktet att NEJ DET ÄR JAG FÖR FAN INTE ELLER JAG VILL I ALLA FALL INTE VARA DET ELLER JAG VILL I ALLA FALL INTE ATT DU SKA SÄGA DET TILL MIG NÄR DU ÄNDÅ SKITER I VAD JAG GÖR OCH SÄGER. Men ibland är det såklart trevligt. ”Du är snäll” är väl ändå en komplimang? Det har jag i alla fall alltid trott. Men nu börjar jag bli osäker. Min högljudda reaktion – som förvisso kanske inte hörs utåt men som vibrerar på insidan – är helt klart ett tecken på att något inte riktigt stämmer med den bild av snällheten som jag trodde att jag hade. Är det verkligen en komplimang att säga till någon att hen är snäll?

Låt mig förklara. Såhär är det: jag har varit snäll i hela mitt liv. Supersnäll, till och med. Förbannat jävla supersnäll. Jag har ställt upp nästan varje gång någon bett om hjälp. Jag har lyssnat när folk velat prata, tröstat när folk varit ledsna, ja ni vet. Allt det där snälla. Och det är väl bra. Det kallas inte bara för att vara snäll, det kallas också för att vara kompis. Och det i sig är något att vara stolt över. Det slutar dessutom inte där – jag är inte bara snäll mot de jag känner, utan även mot folk jag aldrig träffat förut. Jag har tröstat folk som gråtit på stan, skänkt bort kläder och skor och till och med pengar om någon behövt, jag har lyssnat på människors livsberättelser första gången vi träffats.

Och jag har varit stolt. För det är fint att vara snäll. Och jag ÄR stolt. Missförstå mig rätt. I många fall trivs jag med snällheten och låter den definiera mig. Men det här lilla snällhetspaketet som är jag ger ibland lite mer än vad det får. Snällhetsbalansen ligger allt oftare på minus ju äldre jag blir. Glömmer vi bort snällheten med åldern? Är jag fast i en barnslig dröm om att alla människor har en inneboende snällhet som de både vill och kan använda? Eller har jag rätt – vi har alla en inneboende snällhet som inte försvinner med åldern – och det som förändrats är snarare att vi glömt bort vad vi ska göra med den?

Här vaknar en bitterhet till liv. Den är rostig och ooljad men likväl vid liv. Men vi ska inte fördjupa oss i den riktigt än.

***

Att vara snäll tar i sig inte jättemycket energi. Finns det ett tillsammansskap i snällheten ger den i själva verket mer än vad den tar. Ett givande och ett mottagande där 1+1=3. På riktigt. Jag kan bli helt överlycklig om en främling ler och hälsar tillbaka. Det är något oerhört mänskligt i ett besvarat leende. Det kan förändra hela världen. Eller åtminstone hela min värld.

Men lika lycklig som jag blir av det besvarade leendet, så olycklig blir jag av det obesvarade. Det är också något oerhört mänskligt i det obesvarade leendet. Som en sticka i fingret.

Och när de obesvarade leendena blir fler än de besvarade, när fingrarna fylls av stickor som aldrig dras ut, då gör det ont. Och till slut har man inga hela fingrar kvar.

Så när mina fingrar är fulla av stickor och sår som aldrig får tid att läka undrar jag: hur hamnade jag här? När livsglädjen sipprar ut genom såren så frågar jag mig: har jag varit för snäll?

Jag rättar mig.

Har jag varit för snäll mot andra och glömt bort mig själv?

Jaget igen.

Vill jag att det ska vara såhär?

Men är det inte en bra sak att vara snäll?

Bitterheten som vaknade förut piper till.

Är det såhär det är att bli vuxen? Man inser att man varit för snäll och så blir man bitter och sen dör man?

Nej, jag vägrar. Jag är antingen för envis eller för ung för att acceptera det, men jag vägrar. Jag tänker aldrig sluta tro att det finns en snällhet i alla – alltid.

Samtidigt måste jag ställa mig frågan hur det blivit såhär. Att det finns något som heter ”för snäll”. Att det finns en snällhet som bör praktiseras med försiktighet. Man ska vara lagom snäll. Annars blir det inte bra.

Men det finns en kraft i snällheten som är både skrämmande och imponerande. Det där att gå in i hur en annan människa känner och sympatisera med den är läskigt och ganska svårt. För vad händer om den gör samma med oss? En dörr kan inte både vara öppen och stängd på samma gång. Tänk om den andre kikar in i min själ så som jag gör i hens?

Tänk om det är precis vad vi behöver. Tänk om det är så att vi människor är som gjorda för tillsammansskap. Tänk om vi är som gjorda för att vara snälla.

Men varför är jag då så ledsen?

Jag log och log men väldigt få log tillbaka.

För det handlar inte bara om att le på utsidan. Du måste också le på insidan. Du måste öppna dörren mellan din och den andres själ och förstå att det du säger eller gör faktiskt gör skillnad för andra.

Tyvärr lever vi i någon slags epidemi av falska leenden. Där folk ler åt höger och vänster men egentligen ler ingen alls. Och den som log på riktigt känner sig bara ännu mindre sedd, hörd, lyssnad på och uppskattad. För den öppnade sin själ och lät andra kika in, men dessa andra bara rusade in och sedan lika snabbt ut igen och så ropade de ”det här var ju trevligt det borde vi göra om” över axeln. En öppnad dörr som smäller igen av korsdraget.

Kanske behöver vi en skola där vi lär oss att le och att le tillbaka.

Kanske kan vi det alla innerst inne men har glömt. I så fall är det väl egentligen ganska enkelt – bara testa några gånger så kommer det nog tillbaka. Lite som att cykla. Även om du inte gjort det på flera år finns det kvar därinne.

Det är faktiskt inte så svårt. Eftersom så många berättat för mig hur snäll jag är utser jag härmed mig själv till expert på snällhet (fast egentligen vet jag ingenting alls om det eftersom det mest bara verkar göra mig ledsen). I egenskap av expert ger jag följande råd, som också återfinns i Bob Hanssons fantastiska bok ”Tankar för dagen” (som för övrigt alla som är intresserade av snällhet borde läsa). Nästa gång någon ler mot dig, le tillbaka som om det vore din alla käraste vän. Fundera på hur du skulle känt om det var du som log först – hur skulle du vilja att någon annan log mot dig? Om det dessutom är en person du just nu har en konflikt med, desto viktigare. Vad tror du att den personen känner just nu? Glänta på dörren till den andres själ. Hur vill du att den ska bete sig mot dig? Tänk på det en stund. Och sen bara GÖR det.

Le och le tillbaka.

För i helvete, le tillbaka.

***

Jag jobbar så hårt för att andra ska känna sig sedda och hörda att jag själv knappt hörs eller syns. Verkar det som. Så nu skriver jag den här texten och kanske läser någon den och då kanske jag blir sedd eller hörd eller åtminstone läst? Eller så blir jag inte det, istället blir det bara mer av den snarlika och minst lika jobbiga ”du är så klok, Astrid”, eller så blir det ingenting alls. Eller kanske rentav en förolämpning. Men jag verkar har svårt att skilja på komplimang och förolämpning nuförtiden så jag vet inte riktigt vart det här spåret leder mig.

Jag tycker att jag försökt ganska mycket att bli både sedd och hörd. Tror jag. Kanske har jag övat så mycket på att se och höra andra att jag inte riktigt vet hur jag ska rikta den förmågan åt något annat håll än utåt.

För jag vill inte göra som de där som inte ler tillbaka – och verkligen inte som de som ler fast de inte ler på riktigt. Jag vill synas och höras på ett uppriktigt snällt sätt. Men uppenbarligen är det lite svårt att nå fram på de sätt jag provat hittills. Kanske är ångestbruset i de andras huvuden så högt att de inte hör mig om jag inte skriker. Jag vet att det kan vara så i mitt huvud.

Men jag vill inte skrika.

Jag vill vara snäll.

Kan man skrika på ett snällt sätt?

Jag vill ju så gärna att folk också ska vara snälla tillbaka.

Det kan väl inte vara för mycket begärt?

Det är okej att bli arg. Det tycker jag. Men kan vi vara arga på ett snällt sätt? Ett sätt som istället för att skada kan läka? Finns den hälsosamma ilskan, och hur funkar den?

Jag har försökt att vara arg på snälla sätt. Jag har verkligen försökt. Det har gått sådär. Det verkar vara svårt att vara snäll när man är arg, för då tar folk fasta på det snälla och inte det arga och så studsar ilskan tillbaka rätt in i mig och så blev ingenting bättre. Det verkar som att begreppen arg och snäll inte kan existera samtidigt.

Men nu är det såhär: jag vägrar vara arg på ett osnällt sätt. För det är redan tillräckligt många andra som är det och jag vill inte vara som alla andra. Och dessutom tycker jag att det är dumt. För vilket är målet med den osnälla ilskan? Och vilket är målet med den snälla? Vill jag ha en konflikt eller vill jag lösa den? Vad mår jag bäst av? Vad mår du, min konfliktpartner, bäst av? Vad mår vi, i vårt tillsammansskap, bäst av?

Det kanske finns en hälsosam ilska som inte nödvändigtvis måste vara snäll. En ilska som säger ”HALLÅ HÄR ÄR JAG OCH JAG FINNS OCH HAR KÄNSLOR” men som inte också måste säga ”jag ser dig och dina behov också”. Eller åtminstone inte just där och då. Jag vet inte. Till dess att jag kommit på något bättre alternativ är jag mest inne på att fortsätta vara arg på ett så snällt sätt som jag kan.

Men vad ska jag göra om den andre är en idiot och jag är jättejättearg?

Ingen är en idiot. Alla kan bete sig idiotiskt men ingen är en idiot. Om du envisas med att gå runt och tro att folk är idioter kommer du aldrig få löst en enda konflikt i hela ditt liv. Återkommer till frågan: vill jag ha en konflikt eller vill jag lösa den?

Jag tror inte på idioter. Jag tror inte att de finns. För om de finns så blir allting så mycket svårare. Hur ska jag klassificera en idiot? Vem ska göra det? Finns det olika sorters idioter och hur avgör jag? Kan jag fråga någon, finns det någon bok med en lista på kännetecken? Och kan jag lita på att den som skrivit den inte är en idiot själv? När vi börjar rangordna människor stöter vi på så många problem att jag föredrar att se på människor som lika mycket människor – och som därmed också förtjänar lika mycket respekt – hur idiotiskt de än beter sig.

En tanke: kan vi kvantifiera snällheten på det sättet? Vad innebär det att alla förtjänar lika mycket respekt? Vad ville jag egentligen säga med det? Och det där med att förtjäna, det är minsann lurigt. Att bli respekterad i egenskap av människa – är det verkligen något man gör sig förtjänt av? En god vän skickade ett tänkvärt instagraminlägg om just detta begrepp nyligen och nu har jag tydligen hakat upp mig på det. Begreppet ”förtjäna” antyder någon form av arbete och därmed också en hierarki. Och jag är absolut emot hierarkifiering av människor.

Så nej, jag tror inte på idioter. Idiotiskt beteende däremot, det finns i allra högsta grad. Men ett beteende är något som kan ändras. Och det är därför jag envisas med min snälla ilska. För om snällheten och empatin lyser igenom ilskan kan vi faktiskt komma någon vart. Jag är inte intresserad av att stå och stampa. Jag vill gå. Och för att kunna gå måste jag kunna lyssna – och så även du.