Motsatsens gemenskaper

”Hur får vi dem att ändra sig? De där som bestämt sig? Alltså, de som bestämt sig för fel sak?”

Frågan är gammal men alltid aktuell. Jag blev nyligen påmind om den av en nära vän, och för mig inleder den det nya året väl – den känns som en av de mest centrala demokratiska frågorna just nu. För visst verkar det som att alla andra har fel hela tiden? Och dessutom fel i en allt större grad? Till och med så fel att det kan få ödesdigra konsekvenser?

Låt oss börja undersöka vad det egentligen innebär att ha fel. Vem har fel? Är det den som inte tycker samma som jag, eller den som har objektivt fel i förhållande till en objektiv sanning? En objektiv sanning som jag i så fall anser att jag känner till bättre än den jag anser har fel, och som jag därför också vill upplysa med mina kunskaper?

Vi tar ett exempel: anta att Margareta anser att gröna bilar är farligare än röda bilar. Anta också att Linnea anser att röda bilar är betydligt farligare än gröna bilar (alltså motsatsen). De vill båda därför ha ett körförbud för gröna respektive röda bilar. De är alltså av motsatta åsikter i den här frågan. Låt oss också anta att de båda sitter på en maktposition där de har möjlighet att faktiskt göra verklighet av ett körförbud. Målet är att komma överens om en lösning, för att göra vägarna så säkra som möjligt för så många som möjligt.

Var ska de börja? En utgångspunkt kan vara att undersöka sanningen på ett så objektivt sätt de kan, närmare bestämt med någon form av vetenskaplig undersökning gjord av en part som inte har en bestämd åsikt i frågan. Låt oss säga att en forskare på ett universitet undersöker farligheten hos bilar av olika färg genom att testa likadana bilar av olika färg i likadana situationer och notera utfallet. Forskaren kan undersöka krafterna från en krock, hur väl bilen går att styra, hur lång bromssträckan är, och så vidare. Låt oss anta att forskningsstudien kommer fram till att färgen inte har något att göra med farligheten på bilen.

Forskningsstudien ger oss alltså ett tydligt svar. Räckte det för att Linnea och Margareta ska komma överens?

Nej.

Varför inte?

I det här fallet är båda personernas övertygelse mer emotionell än rationell. Mer personlig än baserad i mätbara fakta. En enda forskningsstudie kommer inte få någon av dem att byta åsikt. För alla gröna bilar Margareta någonsin suttit i har resulterat i en farlig situation för henne, samtidigt som hon äger en röd bil hon aldrig krockat med. Och för Linnea är situationen motsatt.

Och vem var den där forskaren som gjorde den där studien, egentligen? Vem betalade den?  

Det hjälpte alltså inte att försöka undersöka en objektiv sanning i det här fallet – eller, en enda forskningsstudie räckte inte och de båda parterna i konflikten har inte lust att vänta på fler. Kan vi ta oss vidare ändå? Går det att hitta en lösning, eller är låsningen så fixerad att vi aldrig kommer ur den? Finns det en nyckel?

Jag har ett förslag, och jag tror inte att vare sig Linnea eller Margareta kommer gilla det.

***

Vad vill en människa ha? Helst av allt? Vad är allra viktigast för människan? På våra kurser med föreningen Skepsis brukar vi utgå från att det alla människor vill ha är överlevnad och lycka. Vi vill inte dö, och kommer jobba hårt för att det inte ska hända. Vi dricker vatten och äter mat och gör vad vi kan för att undvika situationer med potentiellt dödlig utgång. I extremfallet kan det innebära att vi till och med tar någon annans liv för att själva överleva.

Lycka då? Där överlevnaden kan tyckas enkel och generell för alla människor (ät, drick och utsätt dig inte för överdriven fara) är lyckan betydligt mer individuell. Olika saker gör olika människor lyckliga. Men det finns en sak som verkar vara återkommande: jakten på gemenskap. Ett sammanhang där vi blir sedda, hörda och accepterade så som vi är. Människan är ett socialt djur som oftast trivs bäst i sällskap av andra. Och det är fantastiskt att hitta ett sammanhang där alla tre punkterna uppfylls. Men vi är också beredda att offra den där ”så som vi är”-delen för de övriga. Om vi saknar gemenskap, och sedan hittar en där vi blir sedda, hörda och accepterade kan vi i många fall tänka oss att dölja eller förstärka delar av vår personlighet för att fortsätta vara en del av gemenskapen. Det är i alla fall min erfarenhet.

Om vi återgår till exemplet med bilarna ovan, så kan vi anta att Margareta är med i sammanhang där hennes världsbild bekräftas. Det är väldigt enkelt att hitta sådana sammanhang idag, när vi så enkelt kan skapa grupper på sociala medier. Vi kan anta att Margareta är med i någon Facebookgrupp som heter ”KÖRFÖRBUD PÅ GRÖNA BILAR!!!” och att Linnea är med i motsvarande för röda bilar. I en sån gemenskap bekräftas bilden av den farliga gröna/röda bilen, och ju fler grupper jag är med i där människor tänker lika, desto starkare blir min övertygelse. Det finns till och med en risk att övertygelsen blir så stark att Margareta börjar tycka illa om Linnea, trots att de båda var vänner innan den här bilfrågan blev så viktig. Kanske går det till och med så långt att den ena med våld försöker övertyga den andra att den har rätt; när ens världsbild har bekräftats tillräckligt många gånger av ens gemenskap upplevs det som att den helt enkelt måste vara sann.

Någon som känner igen sig?

Känns det hopplöst?

Kanske. Men jag är övertygad om att trots att det verkar vara gemenskapen som är problemet här, så är det också gemenskapen som är lösningen, hur motsägelsefullt det än låter. Bara en annan sorts gemenskap – en annan än den som enbart bekräftar en viss världsbild. Och det är här det blir jobbigt. För vad jag nu föreslår bygger på att vi kan utgå från idén att min åsikt inte är mer rätt än din, om den inte kan bevisas på ett övertygande sätt för alla inblandade parter (vilket inte gick att uppfylla i exemplet). Och det bygger på utgångspunkten att vi tillsammans kan skapa en gemenskap i vår oenighet.

För det är där det är intressant att mötas: där vi inte är överens.

Kan vi skapa ett utrymme för samtal där vi är beredda att lyssna på varandra, trots att vi inte är överens? Kan vi spela efter regler vi kommit överens om tillsammans, trots att vi inte är överens om priset vi spelar om?

Självklart. Men det kräver att vi båda är beredda att titta upp från våra bekräftande gemenskaper och se oss om efter andra – de vi inte alltid är överens med. Och acceptera att de är precis lika verkliga som min egen bubbla. Att människorna utanför bubblan är precis lika mycket människor som de inuti den. Och att det kan finnas en verkligare bild av verkligheten i mötet med de vi faktiskt inte alltid är överens med.

Lösningen då? Hur blir det med körförbudet? Vilka bilar ska vi få köra på gatorna i Sverige, egentligen? Om vi endast kommer överens om att vi inte är överens kommer vägarna vara precis lika säkra/osäkra som de var innan vi började.

Tja, jag tror att om vi skapar utrymme för ett samtal där vi faktiskt pratar med varandra – och i synnerhet lyssnar på varandra – på lika villkor kommer det också bli lättare att se det ologiska i att bilar med olika färg skulle vara olika farliga. Eller så ser vi, till slut, det rimliga i att anlita oberoende forskare och lita på resultaten oavsett vilka de är. Kanske reflekterar en röd bil solen annorlunda än en grön, vilket resulterar i fler olyckor med fler röda bilar på vägarna? Vi vet inte förrän vi faktiskt undersökt saken. Till dess kan vi göra vad vi kan för att skapa ett gemensamt utrymme för samtal där utgångspunkten är att lyssna på den vi inte håller med. För kan vi inte det kommer vi inte komma någonstans alls. Och någonstans vill vi ju. Kan vi åtminstone prata, vilket människor ändå är ganska bra på och tycker om, har vi skapat ett sätt att ge oss själva det vi helst av allt vill ha: gemenskap. Och genom att skapa gemenskap för oss själva kan vi också göra det för andra.

Jag säger inte att det är enkelt. Men nästa gång du inte håller med, testa att lyssna innan du säger emot. Och när jag säger lyssna menar jag lyssna, inte stå och vänta på din tur att prata. Ta in orden, bearbeta dem, smaka på dem, och väg ditt eget svar. Så kommer lösningen till låsningen av sig självt.

Du som läser detta kanske tycker att det här är flummigt trams. I så fall är jag nöjd. Jag är lika nöjd om du tyckte motsatsen. Eller någonting däremellan.

Och för er som inte håller med – klarar ni ändå att lyssna, och sedan komma med relevant feedback? Så vi kan komma någonstans?

Det återstår att se.

Jag är åtminstone öppen för möjligheten.