Ingen som hör

Att fara fram i en plåtburk.

Eller ja, det är ju en bil. Men också en plåtburk med hjul, som tar en fort, fort fram genom landskapet. Omänskligt fort. Träden är bara gröna skuggor.

Hon skriker. Det är ingen som hör. Bara hon.

Hon skriker från det att hon insett att hon glömt sina hörlurar, någonstans på den lilla grusvägen mellan hemmet och väg 156. Hon skriker: hur kunde du vara så jävla dum hur kunde du jag hatar dig jag orkar inte leva det här livet längre!

För vem orkar leva ett liv där man glömmer sina hörlurar?

Hon skriker och gråter och skriken och gråten snubblar över varandra i ett enda kaos av desperata halvkvävda ljud och till slut får hon svårt att andas. Hon skriker ändå. Vad ska man andas till när man glömt sina hörlurar?

Flyktigt undrar hon vad de andra bilisterna ser. Kan de höra henne? Ser de tårarna genom två vindrutor, när de möts i nittio kilometer i timmen från varsitt håll?

Ingenting. De ser ingenting, hör ingenting mer än bruset från sina egna bilar, friktionen från sina egna däck mot asfalten. Kanske hör de något på radion, kanske stänger de ute billjuden med musik, nuförtiden kan man välja musik själv om man har en sån bil, en som är tillräckligt ny, det har man kunnat länge. Det är bara hon som har en gammal bil, en jävla antik skrothög, med kassettbandspelare. Det har ingen nuförtiden. Ingen förutom hon, eller kanske någon, vet inte riktigt, så gammal är den ju kanske ändå inte. Och hon kan också välja musik, det kan hon, i princip, fast då får hon välja kassettband och det är svårt när man skriker och kör samtidigt. Och det finns nästan inga kassettband kvar som fungerar, och det går inte att få tag i nya.

Vad gör egentligen de andra bilisterna om de inte skriker? Har de svalt sina skrik? Har de nöjt med sig sina hörlurar, så de ska kunna byta från bilen till bussen till var de nu ska utan att behöva höra alla världens vidriga ljud? Eller är alla andra nöjda, är alla andra på väg hem från sina lyckade jobb till sina lyckade hem med sina lyckade barn och behöver inte skrika och gråta hela vägen ut på motorvägen? Klockan är strax innan sexton. Rusningstid. Det är klart att alla är på väg hem i sina lyckade liv.

För en sekund önskar hon att någon såg hennes tårar, hörde hennes skrik. Det är så ensamt att köra bil. Fast hon ändrar sig snabbt: vad skulle de göra om de såg henne, hörde henne? Ska de stanna? Hur då? Hur ska hon veta att de stannat för henne? Ska de tuta? Blinka med helljusen? Vifta med armarna? Kommunikationsmedlen på vägen är trubbiga. Kommunikation är svårt även utanför bilen. Helvete vad kommunikation är svårt. Hon skriker igen och igen, skriker så det gör ont, för helvete vad kommunikation är svårt. 

Rösten på radion pratar om tid. Herregud, är radion på!? Tänk om skriken hörs genom radion? Kan det funka så, kan en sändning gå åt två håll? Hon vet inte. Blir stressad av bara tanken och slutar skrika omedelbart, skäms för att hon varit så högljudd när det kanske fanns någon som hörde ändå. Rösten pratar på om vikten av att se sin tid som begränsad och inte jobba ihjäl sig.

Om jag inte jobbar ihjäl mig kommer jag till slut köra ihjäl mig, skriker hon. Fattar du inte det? Jag vill inte dö. Men helvete, jag orkar inte leva såhär.

Gråten dundrar in igen, utan förvarning – fast det var väl kanske ändå inte helt oväntat? – och hon börjar till slut hyperventilera för hon får ingen luft längre, det är bara gråt och skrik i halsen, lungorna, kroppen, allt skakar och nu börjar ansiktet domna bort.

Jag måste stanna. Jag måste stanna, det är för mycket trafik, herregud, jag kommer krocka, tänk om jag skriker så mycket att jag svimmar, tänk om jag kör rätt in i någon, herregud, det var ju en olycka här alldeles nyligen där någon dog! Jag vill inte dö och ännu mindre döda någon, jag måste sluta, jag måste skärpa mig, måste sluta vara en fara för andra. 

Hon hittar en pendelparkering, alldeles innan påfarten till motorvägen. Stora Övattnet? Vad är det för namn på en pendelparkering? På en plats? En busshållplats? Vad är ett övatten? Är inte det en motsägelse? Är det bara en sjö med en ö? Eller är det en ö med en sjö? Eller en sjö med en ö med en sjö? Herregud, vem hittar på alla dessa namn?

Det går inte att svänga, det är en vänstersväng på landsväg, den värsta sortens sväng, den som de tjatade om så mycket på körskolan, den som hon bara fick öva på en gång och då gick det jättedåligt och hon fegade ur och fick panik och körläraren suckade besviket. Bilarna samlas bakom henne. Bara stå ut. Andas. Snart kommer en lucka. Andas!? Det går ju för fan inte! Det kommer ingen lucka. Det är en aldrig sinande ström av bilar, alla i hela världen kör just här just nu, och alla är här för att blockera vägen för henne. Hon håller andan, händerna vitnar på ratten, snart sprängs bilen eller själen eller vad det nu är om det inte händer något. 

Till slut går det. Var det farligt? Antagligen. Hon gjorde med allra största sannolikhet något olagligt, men ingen stannade och berättade det för henne, för de var alldeles för upptagna med sitt eget.

Hon står still. Bilen har slutat rulla. Parkerad alldeles för snett, med hjulen på den vita linjen. Det kommer pendlare till pendelparkeringen och går in i sina parkerade pendelbilar. Måste folk komma och gå så ofta, kan man inte få lite lugn och ro för en stund? Och bara få vara i fucking fred? Hon slår pannan i ratten så hårt att det gör ont och tårarna väller in igen.

Hon vet ingenting längre. Jag vet ingenting! skriker hon, om och om igen. Tystnar snabbt – tänk om någon av pendlarna hörde? Ingen säger något i så fall. Hon slås plötsligt av en tanke från sina filsosofistudier, de där som hon försökte sig på när livet fortfarande hade utrymme för den sortens utsvävningar. Hon minns något om att Sokrates, den gamle filosofen, inte heller visste något. Känns ju bra om även gamla gubbar känner som jag, tänker hon, kanske en smula ironiskt. Och i jämförelse med honom är hennes bil inte särskilt antik faktiskt, trots att den har en kassettbandspelare. Sokrates är antik på riktigt. Det känns också bra. Oklart varför. Kassettbandspelare fanns inte på antiken, men det gjorde Sokrates. Vad var det han sa nu igen? Han har ju varit död så länge, så vad han sa är nog lite förvanskat av åren, men det var kanske ungefär “det enda jag vet är att jag ingenting vet”? Det skänker trots allt en liten tröst. Sokrates var ju framgångsrik, eller hur? Många följare. Hade han haft Instagram hade han varit jävligt populär. Men han behöver ingen Instagram. Vi pratar ju om honom fortfarande, och han har varit död i över tvåtusen år. Vad är framgång om inte det?

Hon kommer sedan på att Sokrates dömdes till döden för att ha förnekat gudarna och förlett ungdomen. Kanske dumt att gå runt och påstå att man inte vet något då. Uppenbarligen kan det leda till dödsstraff. Man förväntas veta saker, så att man kan utföra sitt arbete och vara en bra partner och förälder och kompis och medborgare och sådär. Man ska bara veta, för ingen har tid att berätta.

Ångrade Sokrates någonsin något? Tanken slår henne att hon nog aldrig läste något om Sokrates ånger. Om man tror vad som skrevs om hans sista timmar mötte han döden lugnt och modigt. Han satt inte och skrek på sig själv att han hatade sig själv för att han glömt sina hörlurar. Vad vi vet. Han hade nog inga hörlurar. Men han hade kanske annat han kunde glömma och ångra och gråta över innan han skildes från livet? Eller så hade han inte det. Kanske är det bara hon som gör sånt, i hela världen och genom alla tider. Sokrates kanske kunde luta sig mot sitt icke-vetande och bara tänka att döden var något nytt att utforska? Låter ju trevligt. Känns dock helt orimligt på en pendelparkering vid en sjö med en ö eller hur fan det nu var. Sånt funkar bara i en antik pelarsal omgiven av sina trogna lärjungar. 

Hon kan andas lite igen. Även om Sokrates och filosofistdierna känns suddiga och svårbegripliga hjälper det ändå att tänka på något annat, något någotsånär bekant som inte gör så förbannat ont. Det är för mycket annat som gör ont. Beslut som ingen någonsin skulle behöva ta men som man måste ta ändå för att de slängs på en, som i skolan när alla som älskade att spela fotboll fick sin vilja igenom för femtielfte gången och hon stod där och försökte se den jävla bollen men missade den alltid, fick den i magen eller huvudet, alla skrattade, läraren ”såg inget”. Hon visste det inte då, men tydligen skulle livet bara fortsätta så, fast spelplanen ser annorlunda ut nu och bollarna är av en annan typ.

Ett djupt andetag sköljer över henne. Det skälver och darrar. Som om det inte riktigt kan stå på egna ben, men försöker ändå.

Hon backar sakta ut från parkeringsplatsen, kör försiktigt ut på vägen.

Hemåt igen.

Nu har hon skrikit färdigt för den här gången. Förlåtelse är det enda som finns kvar. Rättvisan förstår hon aldrig. Det enda som finns är att förlåta.

Och hörlurarna är ju kvar där hemma.